Erufat med sin vita fjäder.

Erufat & Fabel två änglars vedermödor

Det är sen kväll, solens sista flämtande guld lyser upp vår tillvaro på ett så bländande vackert sätt. De två änglarna sitter på ett hustak högt ovanför den spelplats vi människor kallar verkligheten. De sitter med sina stora vita vingar utfällda och det falnande sol ljuset ger dem en lätt krämig nyans lite som honung.
 
Fabel är vår alfa ängel.
 
Erufat är vårt hjärtas ängel.
 
 
Fabel - Tror du de någonsin lär sig? Eller är de förlorade?
 
Erufat- Jag vet inte, ibland tror jag allt är förlorat, hoppet och kärleken.
 
Fabel - Ja det är inte lätta val de har, de ser inte, hör inte, känner inte! Trotts att det står skrivet att kärleken skall vara rättvis och sann!
 
Erufat- trotts att jag visar dem vägen, så glider lyckan dem ur händerna, gång på gång, jag finner det ytterst smärtsamt att se! De behöver så mycket kärlek, så mycket att jag nästan förgås av mina vingars slag...
 
Fabel - vi har en lång väg och en oändlig resa av tid, kanske vi aldrig kommer fram?
 
Erufat - Är din tro på det goda så sann? Kommer det att lösa sig tror du?
 
Fabel - Titta borta vid horisonten, vad ser du?
 
Erufat - Solens rike ser jag, dit du och jag inte kan flyga...
 
Fabel - Om du och jag någonsin hittar lyckan kan vi det
 
Erufat- Ingen levande kan ge oss det, ge oss den äkta känslan av lycka, den som sätter oss fria från vårt   värv... så länge det är den förutsättningen vi har, brinner vi om vi flyger över kanten...
 
Fabel - I tusen tidevarv har vi rest, i tusen tidevarv har vi vakat...och det blir inte lättare..
 
Erufat - nej, lättheten är inte vårt värvs påbud! Inget är lätt, allt har förtröstan...
 
Fabel - så vad blir din dom? Du är redo att rättfärdiga ditt beslut?
 
Erufat- min dom över henne blir förlåta och köpa henne tid, tid för insikt och kärlek.
 
Fabel - då blir det så, du vet vad det kostar! Ge din fjäder som tecken på vårt avtal!
 
Erufat - Jag tar en vit fjäder ur min vinge och ger dig människa som ett tecken på min förlåtelse och låter dig löpa, den vita fjädern ger dig ett varv utan fara...
 
Fabel - då så då ger vi oss av för nu, vårt kall är vår resa
 
Erufat - Ja vårt kall är vår resa!
 
Kvar är det tomma  taket i kvälls solen. Ett tak som just varit rastplats för våra två änglar som ständigt vakar över oss, ser oss, hjälper oss med det vi har så svårt för, den sanna kärleken.

CHEY TACK 480 LAUPA

Vinden är en kulas största fiende, långt mycket mer än den eventuella skyttens kläder, så som skor,handskar eller rätt sorts jacka. En kula från en Chey Tack 480 Lapua har endast ett riskområde på 7,62 millimeter men betänk då att det otroligt smala måttet är drygt 2450 meter långt och kulan färdas med 1340 meter per sekund, ja då ser det klart annorlunda ut! Allt i denna 7,62 millimeter smala korridor som är nästan 2,5 kilometer lång utgör en av de dödligaste platserna som finns på jorden.  En Chey Tack 480 Lapua går inte att köpa den existerar bara i ett ytterst litet antal, där varje enskilt vapen är exakt balanserat och viktat för just DEN skytten. Bara den kolfiber extruderade pipan kostar mer än 100 tusen att tillverka och ammunitionen 480 LAPUA Long Range kostar mer än 500USD per patron. Vi vet att vapnet ifråga existerar, vi vet och så att 480 LAPUA  ammunitionen vid ett flertal tillfällen avfyrats på mer än 2500 meters avstånd, och träffat sitt mål. Vad vi inte vet, är hur många som tillverkats, vilka eventuella militäorganisationer som förfogar över det, och framför all om de finns ett antal ute på den illegala marknaden? Vi kan bara spekulera, för ingen har någonsin sett eller tagit bilder eller filmat när ett Chye Tack 480 LAPUA avfyras. Vad vi vet är att det byggs för en enda orsak, att med så hög sannorlikhet som möjligt döda en människa på mer än två kilometers avstånd.

Kl  04:31 12 grader varmt 88% luftfuktighet. Fem Lapua 480 patroner ligger i ett speciellt elektriskt uppvärmt fodral så att ammunitionen håller exakt 72 grader. Solen tittar sakta upp och vår skytt läser av terrängen i kikarsiktet som är gyrostabiliserat, han ser de små små oskyldiga pappers  bitarna som han satt upp under natten på 500 ,1000 samt 2100 meter i riktning mot målet. Ett mål som kommer att färdas från vänster till höger i vårt uppmätta område. Att vara exakt i tempo med uppgiften, att kunna vara vaken upptill ett dygn i sträck, att med intuition beräkna kulans avdrift på 2500 meter och göra ändan på kulans korridor bara 7,62 millimeter i diameter till dödens väntrum och redskap, det är vad vår skytt nu lugnt och metodiskt förbereder.

Mannen är muskulöst byggd grovt kort svart hår, hans armar vittnar om kraftiga skador från diverse närstrider. I ett hölster vid mannens högra sida sitter en Glock Python 9mm med magasin för 22 patroner, ett förödande träffsäkert vapen med krutgas reducerad rekyl är det ett  vapen för relativ närstrid på max 30 – 40 meter.  Vår man öppnar dörren till den svarta bilen och hoppar in. Sträckan till noll är nu 4250 meter. Chauffören lämnar mötesplatsen och glider så ut på en smal asfalterad väg som slingrar sig i öknen. Sex minuter och 14 sekunder kvar för den här mannen att leva. De kör åt det håll som underrättelserna aviserat, chauffören tänker på sin flickvänner han så styr bilen mot det kaos och förödelse som kommer att lämna hans flickvän i förtvivlan och eld och rök blir det sista han tar med sig i minnet när han lämnar detta jordeliv. 

Vår skytt får via satellit reda på att hans mål nu rullar mot de 150 meter breda område som lämnar ett fönster på ungefär 18 sekunder att sikta, parera, och låta en LAUPA 480 kula löpa fritt de 2540 metrarna.  När det är 2 minuter kvar tar vår skytt upp en av de fem LAUPA 480 patronerna ur värme facket och låter den glida in i sin Chey Tack och så låser han slutstycket med ett distinkt klick i sitt slutliga läge..och lägger sig ner i den ställningen som ger bästa resultat lite med kroppen på sned, benen brett i sär, och så djupandas han och väntar.

Mannen med sin chauför har nu 350 meter kvar till de 150 metrarna som är de enda möjliga att hitta en tillräckligt lång siktvinkel för ett skott med avsedd verkan. De två männen i bilen är fullt engagerade i en diskussion, kanske om väder och vind eller om Dallas Cowboy´s vann sin bortamatch mot Tampa Bay tidigare i kväll, det få vi inte veta. 100 meter till noll.

Vår skytt ser damm virvla upp drygt 2 kilometer bort ,en snabbtitt på papperslapparna där ute visa en sidovinds koefficient på  5 sekundmeter, han måste alltså hålla skåttet ett klick till vänster om målet för avdriften på de 2300 metrarana kulan skall färdas i drygt 1350 meter per sekund.

Chauffören vrider upp lite musik på stereon de båda slappnar av och det här kommer att bli en bra dag är de rörande överens om. Vår skytt får klartecken via sattelit att skottet skall gå, han ser nu precis hur målet kommer in i den zon som ger honnom de 18 sekundrarna att låsa på målet.

10

Chauffören saktar in en aning för ett gropigt parti i vägen han ser åt höger men märker inte ett litet blänk flera  kilometer in i öknen

5

2

Vinden blåser tag i den stora bilen som kränger lite av och an, det två männen är fullständigt omedvetna om att de är på väg in i en LAPUA 480 korridor, 7,56 millimeter i diameter 2500 lång

0

Vår skytt låter skottet gå, och med en enorm  tryckvåg som effektivt dämpas av de krutgasdrivna rekylbromsarna längst frampå pipan, lämnar LAUPA 480 projektilen myningen i en stor orange plasmaboll synlig för blotta ögat någon hundradels sekund. Innan kulan nått sitt mål ligger skott nummer två i pipan med låst slutstycke

2450 meter längre fram slår så LAUPA 480 skottet med 550 Newtonmeter´s kraft in den skottsäkra högra framrutan,  Chauffören hinner inte känna något utan han dör omedelbart  sittande med båda händerna på ratten, den förlängda benmärgen tappar all kontakt med foten på gaspedalen och bilen stannar sakta intill vägkanten.  Mannen i baksätet har precis hunnit att reagera,  då vår skytt släpper LAUPA 480 skott nummer två, och på de knapt två sekunderna det tar den att färdas de 2450 metrarna hinner inte mannen i baksätet reagera , LAUPA skott nummer två slår in i bilen precis under fönster kanten  en aning för lågt, med med sådan enorm kinetisk energi i kulan splittras den och ett tiotal fragment slår in i dem mörka mannen i baksätet med förödande kraft  och han hinner aldrig förstå vad eller vem, de båda LAUPA skotten har färdats 2450 meter på tillsammans 4,32 sekunder.

Vår skytt får komfirmation att båda målen är utslagna och han packar in sitt CHEY TACK 890 gevär i den lätta kolfiberväskan och han är borta från den exakt utvalda plattsen på under en minut. 

Fotnot från författaren:

Den här ganska brutala historien fick jag idén till när jag läste om den  Amerikanska vapentillverkaren CHEY TACK som tillverkar de mest avancerade långdistans gevären som finns idag. Den tekniska faktan som finns med i historien är den  infon jag lyckats hitta  på  webben. Jag vill påpeka att det är fråga om ren fiction inget annat!  Alltså, den här historien är påhittad från start till mål av min fantasi!                                                                                                                                

En av gatans Clowner

Tidig morgon vid Seven Eleven vid korsningen Sibyllegatan och Linégatan.  Det är samling i måskolonin! Det är 5 måsar i tjänst denna morgon och målet för gruppens iver är den stora sophögen som de anställda i butiken just lagt ut så sopbilen kommer åt dem. Jag sitter på trottoaren ett tjugotal meter ifrån och det verkar inte påverka måsarnas beslutsamhet det minsta!

De svävar lägre och lägre och på ett ögonblick har alla fem snyggt landat på sophögen och de börjar direkt med att slita sönder säckarna så att de kommer åt godbitarna! En taxi kör hastigt upptill butiks entrén och gruppen hovrar upp ett par meter för att genast landa igen ett par sekunder senare då deras riskbedömning avfärdar den trötta taxichaffisen som slinker in för sin obligatoriska morgonfika som ofarlig.

Det är fem riktigt stora biffiga skrattmåsar och man ser klart vilken av dem i gruppen som är ledare, det är en stor vacker skrattmås som står mitt i högen och petar fram gammalt bröd som han ivrigt hugger in på. Han ser mig och våra blickar möts! Våra blickar säger ungefär, morgonmänniska!, morgon måsen!, läget? jora bizzy bizzy vet du! Ja jag ser det vilken jaktlycka! Ja så pratar vi lite om det och om det finns några skador på hanns soldater i gruppen, och det gör det inte! På ett par minuter har flocken fått upp tre stora säckar och jaktlyckan har varit god, det är korvar, mackor, gammal takeaway pizza, så det blir en bra stadig måsfrukost med mat ur hela kostcirkeln.

Efter några minuters oavbrutet ätande har gruppen lugnat sig lite, och nu hoppas det justa bara runt av ren nyfikenhet och pickas lite här och där. Ett par kråkor sitter på en stolpe tvärs över gatan och spanar mot sophögen, men det verkar råda en klar hierarkisk ordning här, måsarna var först på detta byte så kråkorna får vackert vänta tills måsarna är klara, och då kan de titta på vad som eventuellt finns kvar!

En mås har hittat en använd golvmopps del av wettex som den hoppar runt med i näbben, den tror uppenbarligen att den borde gå att äta...? De andra måsarna ignorerar wettex måsen och de har ställt sig lite vid sidan av sopphögen och har liksom ett litet eftersnack om hur insatsen gått. Det slår mig hur stark deras överlevnadsinstinkt är! De är som fåglar räknat i helt fel miljö, men den moderna människan har ju gjort sin livsstil till deras perfekta jaktmarker! Så måsarna har utvecklat helt nya metoder och jaktsätt, som gjort dem helt orädda för det mesta.

Det skall mycket till för att gruppen skall överge ett så här bra byte! Jag ser detta skådespel och förundras över deras skicklighet att hela tiden lite småsväva för att vara beredda på fara och samtidigt glufsa i sig rubbet! Efter en kvart är det som var ätbart i högen länsat. Det ser ut som fan, med rester huller om buller. Så bryter gruppen upp och hela gänget hovrar upp över takåsarna.

Jag känner mig lite som David Attebourough på BBC som sitter i bild och pratar perfekt engelska om denna måsgrupp...... Så är gänget borta för den här gången, jag hör hur de tjattrar högljutt på någon innergård. Jag skulle vilja vara mås för en dag, tänk att kunna flyga! Jag vandrar hemåt med min just inköpta ost & skinkmacka i en påse, och jag ser hur kråkorna just landat i högen för att se om måsarna eventuellt glömt något ätbart.... Har jag lärt mig något av detta? Ja,  att måsar är förslagna och väldigt intelligenta fåglar, de ser klara sammanhang och kan i grupp lösa rätt knepiga uppgifter tillsammans.

Min jaktlycka denna tidig morgon består av en ost & skinkmacka en bulle och två apelsin Mer Tänk om jag kunde flyga hem, bara ta några snabba steg och sedan sväva iväg.......

Östermalm den 25-04-2015

Jag fick tag i en taxi och satt nu i den och hoppades hinna med 15:30 planet till San Fransisco. Los Angeles flygplats är ett virrvarr av 60 tals arkitektur och typisk värdelöst amerikanskt  storsvulstighet. En flygplats jag egentligen hatar, men som får bonuspoäng på sin vackra inflygning från havet eller när man kommer från Nevadaöknen ner över bergen mot La, en magisk utsikt om man har turen att få sittta med på flightdeck i en 747.

Att flyga med South West Airlines är som att hoppa på bussen. Flyget är Amerika i ett nötskal, effektivt, billigt, och du har hur mycket avgångar som helst att välja på. South West lever kvar i 70 talet och har första , andra och turistklass. Jag köper en t/r till SF och betalar bara 75USD för den. Som lök på laxen frågar flygvärdinnan om jag vill köpa en upgrade till förstaklass för bara 30USD…? Taget! Förstaklass, lyx, mat på porslin, små presenter, the rich peolple, faan va lättköpt jag är!!

Vi får åka en gammal trött 767á men det är fanimig inget fel på de 12 platserna i förstaklass!!

Jag hamnar på rad 6A dvs fönsterplats, i en blå stoor läderfåtölj med ett jättestort utfällbart bord. Wow här skall jag njuta i 45 minuter! Eller det var vad jag trodde innan Eve Bernstien gjorde entré på stol 6B…..Eve Bernstien, kommer indunsandes elegant med kort kjol, knytblus och typiskt modell svall på håret OCH tusen påsar och kassar och väskor. Hon trycker in alla sina prylar i hyllan ovanför oss, hon är klart stressad OCH högljudd, redan här borde jag ju anat,,,,,,,en flygvärdinna kommer fram till henne och försöker hjälpa till med alla attiraljer. Till slut trillar hon så ner på 6b och jag säger hej, hon hälsar artigt och replikerar – jag gillar inte att flyga!!

I famnen håller hon en abnormt stor handväska som jag vet att de kommer att be henne lägga uppe i hyllan före start…. Sekunden senare kommer flygvärdinnan fram – ni måste lägga väskan i hyllan före start!! Jag vill inte det, svarar Eve!! Men ni måste det av säkerhetsskäl, säger värdinnan och tar väskan och petar in den i hyllan, snabbare än ljuset är väskan tillbaks i Eve´s knä!! Värdinnan kommer igen och proseduren upprepas tre gånger, för varje gång blir värdinnan mer och mer irriterad…….

Det hela utvecklas till en regelrätt dragkamp, som blir mycket infekterad och högljudd…Till slut säger flygvärdinnan till Eve att om hon inte går med på det, så kallar värdinnan på Kaptenen..! Gör du det säger Eve, det skiter jag i, jag vill ha min väska i knät!! Enter the Captain, en ung lite pojkaktig kapten kommer fram och försöker tala Eve till rätta…Ni måste förstå att vi skall lyfta strax och då måste väskan upp, säger kaptenen…..  Jag börjar att se ett mönster här, Eve svettas och är flackig i blicken, hon är flygrädd! Det står nu tre värdinnor och en kapten och alla turas om att dra i Eve´s väska, då jag får ett infall. Usrsäkta mig – Eve det är inte så att du är flygrädd?? Alla stannar till och väntar på det ganska givna svaret, Jo det är jag..harklar hon fram.. Då har jag ett förslag till alla, jag är utbildad pilot, och jag kan ta ansvar för att Eve sköter sig tills vi är framme i SF..? Kaptenen tittar på mig i 10 sekunder, sedan säger han – Ok men det får bli ditt ansvar!!! Kan vi lägga upp väskan då, säger han och tittar på Eve? Eve ger upp och väskan åker upp i hyllan, hon ser mig rakt i ögonen, jag är livrädd för att flyga!! Hon tar tag i min ena hand och jag känner hur hon skakar. Jag kan berätta för dig exakt vad som händer när vi startar och landar, du behöver inte vara orolig, försöker jag med myndig röst säga till henne. Besättningen gör kabinen klart för att kunna taxa ut från gaten, och Eve sitter med min hand hårt i sin och hon svettas ymnigt.  Jag tänker att det här var ju en enkel match…..

Planet rullar sakta ut mot startbanan och jag ser ut genom fönstret att vi har tre eller fyra plan före oss i kön. När vi så svänger in på banan gör piloten en roling start , han drar på direkt utan att stanna, och  i samma sekund vi lättar, freakar Eve totalt ut!! Hon börjar veva med armarna och skriker :JAG VILL GÅ AV!! Hon drar igång med en sådan kraft att jag uppriktigt blir rätt spak de första sekunderna, sedan inser jag allvaret i situationen. En passagerare som skenar är det sista man vill ha i kabinen, det kan fort sprida sig en panik som kan bli direkt farlig. Eve skriker och frustar och vevar på, hon tar av sig säkerhetsbältet och ställer sig upp. Vi har varit i luften mindre än en minut och besättningen sitter fortfarande fastspända. Jag har bara ett val, jag klickar loss bältet och lyckas dra ner Eve i sin stol. Hon tittar med sina panikslagna ögon på mig, just då drar piloten in flappsen på vingarna, och det knarrar och vibrerar i planet när de tuffar in, Eve hör det och hojtar VI STÖRTAR!!

Nu är goda råd dyra, en av flygvärdinnorna kommer rusande och säger till Eve, Ni måste lugna ner Er, vi håller inte på att störta, ni gör andra passagerare oroliga, jag måste be er att lugna ner Er!! Eve börjar att hoppa upp och ner i stolen – Jag vill gå av, NU!! Jag tar ett ordentligt tag i henne, - du kan inte gå av nu!! Jag tittar på flygvärdinnan, kan du hjälpa mig att få ut henne i gallyt till två klappsäten, så kan jag lugna henne där?? Flygvärdinnan förstår exakt, -ja vi kör, tillsammans baxar vi ut Eve till gallyt och vi lyckas få ner henne på ett av besättningens klappsäten som dessutom har ett fyrpunktsbälte. Vi har bara varit i luften några minuter och fasten seatbelt  är fortfarande på.

Flygplanets cabin crew chef kommer fram och jag säger till henne att jag tror att jag kan greja Eve lättare här med lite större svängrum, hon tittar på mig och sedan på Eve som lugnat sig en aning. Ok om du tror att du klarar det, blir det värre måste jag sätta handfängsel på henne! Jag börjar att lugnt tala med Eve, jag beskriver exakt hur och vad som händer med planet, Eve börjar sakta att slappna av, hennes knytblus är helt genom svettad, hon håller mig i handen och hon ler för första gången lite.

Så här sitter vi Eve och jag i gallyt på klappsäten under den 45 minuter korta flygningen,. Flygvärdinnorna flyter förbi då och då och efter en stund börjar även de att små le en aning mot Eve och mig. Vi börjar till och med att prata lite om oss själva, det visar sig att Eve är advokat, nyutbildad och på väg till en jobb intervju i SF. Jag berättar att jag kommer från Sverige, och att jag jobbar som B Foto på en långfilm i LA. Det hela flyter faktiskt på riktigt bra, och under landningen berättar jag hela tiden noggrant vad och varför olika ljud uppstår.

Så kommer vi då ner i SF med en liten duns, och Eve är matt jag är helt slut och nu är även jag svettig.

Passagerarna börjar att gå av, och det kastas långa blickar på oss där vi sitter i gallyt Eve och Jag. Hon tar sitt pick och pack och kommer fram till mig, tack, tack snälla du för……det är Ok svarar jag, hon ger mig en lång svettig kram, sedan ser jag det sista av Eve ute i gaten. Kaptenen kommer ut ur cockpit och går fram till mig, det där gjorde du väldigt bra! Besättningen har berättat för mig precis, och jag, eller vi hela bunten är lättade att du kunde hjälpa oss!! Vi står och pratar en bra stund, kaptenen , jag och den flygvärdinnan som hjälpte mig. Det blir faktiskt lustigt nog en ganska munter pratstund, kaptenen säger till mig, - kom med mig ut till gaten skall jag fixa en sak åt dig! Vi knatar ut till incheckningsdisken och Kaptenen pratar med en värdinna, sedan vänder han sig mot mig – hon fixar så att du får en friplåt LA – NEW YORK T/R i förstaklass, det är det minsta vi kan göra för dig!

Jag får en voucher på LA – NEW YORK i förstaklass och ger kaptenen en kram, vi skrattar båda två och jag tänker att faan vilket sätt att komma till SF på!!

 Självupplevd 1983

Skyttegrav vid Flandern 1918

I rollerna

Francois   den franska soldaten 24 år

Carl           den tyska soldaten    26 år

Följande text utspelas vid Flandern den 11 november 1918 den sista dagen det streds i första världskriget. Vårt scenario är två skyttegravar c:a 60 meter från varandra, den ena med en enda överlevande tysk soldat. Och i den andra skyttegraven en ensam Fransk soldat den enda överlevande i det värnet. Dessa två herrar står utan kommunikation med omvärlden, så i deras respektive skyttegrav pågår kriget i allra högsta grad!

 Francois har ett bandage på huvudet och det har smårunnit lite blod nedför vänstra kinden alltsedan den tyska handgranaten briserade bara några meter från där han satt. Han tittar i ett fältperiskop bort mot den tyska skyttegraven.

Carl ligger på gravkrönet och tittar bort mot Francois skyttegrav också han i ett fältperiskop. Carl har en splitterskada i vänsterben, som ser mycket allvarlig ut kallbrand har satt in och han är rikigt illa däran!

De båda soldaterna ser varandra i sina fältperiskop, och om sanningen skall fram har de båda nu slut på ammunition och granater och de är ytterligt trötta och sargade av månader av meningslöst krigande och dödande. De har aldrig mötts ansikte mot ansike utan bara sett varandra i sina fältperiskop. Vad som däremot har hänt är de två utvecklat en liten vänskap emellan allt skjutande.

Detta var hur det ofta såg ut längst fram vid skyttegravs fronten 1918. Julen 1917-1918 firade till och med många tyskar och fransmän jul tillsammans med presenter och vin och den mat man kunde skramla ihop. Så frampå Juldagsmorgonen strövade Tyskarna så åter de 60 metrarna och ner i sina egna skyttegravar, någon blåste i en visselpipa och så var kriget igång igen, de som suttit och sjungit och ätit julmat tillsammans  var nu åter bittra fienden.

Francois – Hej Carl! .Carl hör du mig....

Carl – Jaa vad vill du?

Francois – Har du några handgranater kvar?

Carl – Åå det tror du att jag skulle berätta för dig? Näääru den gubbe går jag inte på

Francois – Sedan i onsdags då jag nästan strök med, har ni inte hivat hit någon i alla fall, jag tror att ni har slut på granater...?

Carl – Francois....?

Francois – Jaaaaaa

Carl – Det var inte jag som slängde den som small precis där du satt, det var Günter.... jag är lessen att det blev så...bara så du vet

Francois- Det är okey, snällt av dig, men jag såg att det var Günter som kastade den! Hur mår han? Hur är det med hans blodförgiftning?

Carl – Jag hör inte säg igen!

Francois tittar upp över gravkanten och Carl får syn på honom och så tittar även han upp över kanten. De båda ser varandra för första gången utan kikare. De sätter sig på gravkanten och båda tänder varsin cigarett.

Francois – Hur är det med Günter´s blodförgiftning?

Carl – Günter dog tidigt i morse, han hade skyhög feber och yrade.... Det var hemskt...

Fransos- Åå jag är verkligen lessen, jag tyckte mycket om Günter´s små fina munspels stunder, det hördes så bra ner hit till oss, och så var han bra på teleschack...jag van inte en enda gång..

Carl – Ja, han var en trevlig kille, han muntrade upp oss allihop!

De båda antagonisterna sitter på var sitt håll 60 meter ingenmansland skiljer dem åt. De är båda trötta, uppgivna och i ingen vill fortsätta..

Fransos . Hur många är ni som lever hos dig? Tre? Eller Fem...?

Carl – Du vet att jag inte får berätta det....

Francois börjar sakta att gråta, en stilla gråt, aldeles stilla. Tårar rinner nedför hans kinder, han är i detta nu så trött, så färdig, så sargad i själen.

Carl- Hur är det fatt Francois..? Carl tittar på Francois genom en handkikare och han ser hur Francois skriver något på en bit papper. Så håller han upp  lappen så att Carl kan se den i kikaren, på lappen stård det ”ALLA DÖDA” Carl läser lappens text flera gånger och ryggar tillbaks från kikaren, så tar Carl ett ark papper och skriver på det, sedan håller han upp det och vinkar åt Francois.

 Francois tar sin handkikare och tittar bort mor Carl, på Carls lapp står det ”ALLA DÖDA HÄR” De båda männen står alldeles stilla med sina lappar och tittar på varandra. En fadd stank av krut och rutten död ligger kvalmig över slagfältet.  Det är den 11 november 1918 klockan 09:12. Carl och Francois ovetandes, har det varit fred i exakt 12 minuter. I vårt fall här i Flandern med just Carl på Tysklands sida och Francois på franska sidan slutar det med enorma förluster totalt dör nio miljoner soldater i Första Världskriget mellan 1914 – 1918

Carl och Francois har en otrolig tur den dagen, och båda överlever sin tid som fienden. Carl dör i Berlin 1954 av lunginflammation, han deltar inte aktivt i Andra Värdskriget på grund av klen hälsa som senapsgasen under första Världskriget orsakat.

Francois strider med framgång under Andra Världskriget och dör först  94 år gammal 1982 i sitt hem i Antibes i Frankrike.

Jag vill påpeka att jag tar mig stor frihet att måla mina historier. Detta är en rent fiktiv historia som  jag snickrat ihop! Den är ej fakta granskad av ww1 kunnig redaktör!